FAKTA OM UGANDA

Medellivslängd: 53,1 år
Arbetslöshet: 40%
Lever under fattigdomsgränsen: 38%
Lever med HIV/aids: 1,5 miljoner (ca 4%)

“Fattigdomen i min familj är nu historia”

När man möter Noirine som arbetar på Compassions huvudkontor i Uganda, är det svårt att tro att hon föddes in i extrem fattigdom för 29 år sedan. Här är hennes historia:

Jag heter Noirine och jag är en kvinna på 29 år från Uganda. Jag växte upp med en mamma, en styvfar och 7 syskon.

Livet var inte lätt. Mamma var lärare i grundskolan och tjänade för lite för att täcka våra mest basala behov. I min hemstad Mbale var allt väldigt dyrt. Vi åt samma mat året om, majsgröt eller hirs med bönor. Råvarorna odlade mamma själv på en liten odlingslott hon fått från skolan. Vi tyckte verkligen inte om maten men mamma sa att det var det enda vi hade råd med.

Ett tag bodde vi i en rik mans garage. I vårt lilla garage-hus hade vi satt upp en tunn avdelare för att våra föräldrar skulle få ett eget sovrum. Alla vi barn sov i ett pyttelitet rum, tjejer och killar, stora och små. Jag önskade alltid att mitt liv skulle vara som mina vänners, som hade pengar och kunde njuta av livet. Vi beundrade dem för den mat de åt till den grad att vi brukade stjäla matresterna som vår hyresvärd köpte från hotell för att mata sina hundar med.

Vi flyttade ofta på grund av mammas oberäkneliga inkomst och jag bodde aldrig på en plats som kändes som ett hem. Jag satt ofta ensam och grät. Jag kunde inte förstå varför Gud hade skapat mig till ett liv fullt av lidande. Jag hatade mig själv, mina föräldrar som fött mig, min far som övergivit mig, mitt liv…

Hela min uppväxt undrade jag vad som hänt med min biologiska pappa. Mamma pratade bara om honom när jag hade gjort ett misstag. Då berättade hon att min pappa aldrig brytt sig om och inte vill ha något med mig att göra. Det går inte räkna hur många gånger jag blev hemskickad från skolan för att skolavgifterna inte betalats, men vid ett tillfälle hade mamma pratat med min biologiska pappa om skolavgifterna. Han sa att han inte brydde sig. Jag kunde flytta in hos honom som hembiträde och göra hushållssysslor för att göra mig förtjänt av hans stöd. Jag blev väldigt arg och undrade varför min egen pappa krävde att jag skulle vara hans tjänare för att få hans stöd. Den terminen var jag hemma länge innan mamma hade råd att betala skolavgiften igen.

När jag var 9 år gammal hörde min mammas vän i kyrkan talas om att en organisation som hette Compassion skulle börja samarbeta med kyrkan och registrera fattiga barn för att hjälpa dem. Jag och min bror blev registrerade för att få faddrar.

När Compassion blev en del av mitt liv kom vändpunkten. Skolavgifterna blev betalda i tid så att jag inte behövde komma och gå längre. Jag fick en ny skoluniform varje år. Min familj fick hygienartiklar varje månad, tvål och vaselin som vi verkligen behövde. Varje lördag fick jag komma till kyrkan där Compassioncentret ligger för att höra om Gud och lära mig användbara färdigheter.

Från början var jag blyg och hade ett väldigt dåligt självförtroende, men Compassion formade mig till att bli en ledare. Jag var barnens representant i det lokala Compassionprojektets kommitté i 5 år. Där fick jag möjligheten att sitta i möten med föräldrar och lärare, för att vara barnens röst. Jag började tro på mig själv för att mina lärare på projektet trodde på mig. De byggde upp min självkänsla.

När jag var 13 år gav jag mitt liv till Jesus. Jag blev så tagen av ett budskap om Guds kärlek. Att Han älskar oss mer än någon annan i världen. Att våra föräldrar och vänner kan svika oss men att Gud aldrig sviker. Jag kände hur Gud själv sa de här orden till mig och tårarna började rinna. Jag hade längtat efter att bli älskad hela mitt liv, och även när någon visat mig kärlek, visste jag inte hur jag skulle ta emot den, förrän nu.

Jag fick vara med i Compassion ledarutvecklingsprogram och började på universitet. På en samling skulle ledarna tvätta våra fötter och be för oss. I det ögonblicket kände jag hur en tung börda lyftes från mina axlar och allt hat jag känt mot min pappa försvann.

Jag tackar Gud för Hans kärlek. Jag tackar Honom för Compassion. Jag mötte och lärde känna Herren genom Compassion. Jag upplevde Hans kärlek genom mina faddrars brev och genom att de tog på sig att stötta mig. Mina faddrar skrev att de älskade mig, att de bad för mig och att de trodde på mig. De uppmuntrade mig att jobba hårt i skolan och läsa många böcker. De sa att det var övertygade om att det skulle gå bra för mig i livet. Jag tror inte mina faddrar förstår hur mycket kärleken som de gett mig genom fadderskapet betytt för mig. Det har alltid fascinerat mig hur det kunde komma sig att någon i ett avlägset land som aldrig träffat mig kunde älska mig så mycket, och åta sig att ta hand om mig.

Jag bestämde mig tidigt att jag skulle göra detsamma för ett barn i framtiden och delade det med Gud. Och så blev det. Idag jobbar jag för Compassion i Uganda och har två fadderbarn själv. Kayla från Haiti och Lucky från Uganda. Nu har jag tillräckligt för att också kunna stödja min familj så att även mina syskon kan gå i skolan. Fattigdomen i min familj är nu historia.

När jag ser tillbaka så ser jag att jag har kommit långt. Jag har upptäckt att Gud är med oss i varje steg vi tar, och att allt vi går igenom har ett syfte. Min story är helt annorlunda nu och allt började med vår registrering i Compassions program.

-----

Effekten av en compassionfadder är ofattbar. Vill du dela med dig av din fadderstory? Kort, långt eller mittemellan --> Maila oss på creative@compassion.se